αντίο

avsked.
nu är det längesen jag skrev. väldigt längesen. men jag har liksom inte haft tid. och inte haft lust. men nu så har jag lust att skriva igen.
det har hänt mycket den sista tiden. kan säga att rhodos har förvandlats till lite utav en kopia av "paradise hotel" eller "big brother". här är det skandaler och smussel på hög nivå. men det är inget jag tänker gå närmare in på. för privat. vad som händer på rhodos stannar på rhodos. kolymbia är värst. det kan jag i alla fall säga. men så. nu lämnar vi det. skönt.

perioden jag befinner mig i nu är fruktansvärd. ni som känner mig vet att avsked är pest för mig. och att tvingas säga hej då till din "familj". som det faktiskt är. det är fruktansvärt. en efter en så flyger vi här ifrån och visst. man säger att man ska hålla kontakten och ses. det gäller nog för vissa. men många kommer man aldrig se igen. och det är det som är så konstigt. man har umgåtts så tätt. det är så konstigt att det bara helt plötsligt är slut. det började redan för en vecka sedan. elisabeth. min enda skandinaviska kollega på guide online åkte. och innan det åkte frida. det var också terrible. men när elisabeth åkte så började den här jobbiga perioden då alla helt plötsligt åker med mer eller mindre jämna mellanrum. efter ett jobbigt avsked av elisabeth så åkte dem två gladaste finska tjejerna jag känner. tanja och sophie. det var också jobbigt. alla avsked är ju liksom jobbiga. men sen. natten mellan fredag och lördag åkte jag, sofia och kasper ut för att säga farväl till magnus på flygplatsen. då brast det totalt. har inte gråtit så mycket på länge. han, sofia, kasper och jag har ju liksom vart vi fyra liksom. kolymbiakvartetten i vått och torrt. tur att kasper ska till gran can. då är det bara sofia som blir fruktansvärd att säga hej då till. i kolymbiakvartetten. och det kommer bli jobbigt. hon är min bästa. min andra hälft här på ön.
imorse åkte calle och ikväll åker resten av 2entertain. sov i kolymbia i natt och körde ut calle till flyget. men innan det så sa jag hej då till klara och hjalmar. klara var tuff att säga hej då till. hon är så bra. mums.


sen så åkte jag och calle. redan då grät jag. och sen så satt vi på flygplatsen i typ en halvtimma och pratade. för att dra ut på tiden. ville inte kramas och säga farväl. men sen så blev vi tvugna till det. det var det värsta. grät hela vägen in till rhodos stad och sen ringde jag hem för att gråta ännu mer. efter det så lunkade jag upp till eric för att få något annat att tänka på. vi åt frulle på finncafé och sedan dess har inga fler tårar runnit. ikväll ska ja köra ut simon till flyget. känns som att alla åker nu. och så är det ju lite. 11 dagar to go. sen bär det av. skumt. men nu vill jag bara att tiden ska gå fort.